Ta ett steg tillbaka

Jag har tänkt på en grej. Man har ju som förälder en himla fokus på sitt egna barn. Det blir inte precis mindre när man plötsligt har ett diagnoserat barn. I alla fall jag har det senaste året varit extremt fokuserad på Lilleman och tänkt, analyserat och läst och försökt komma på lösningar. Det är ju inte nyttigt...jag har några gånger fått tvinga mig själv att lägga ner ett tag... Jag har svårt att hitta balansen...allt eller inget.
Kanske börjar det lossna nu...6 månader efter diagnosen är satt. Jag börjar känna mig aningens mer avslappnad, mer accepterande och kanske lite mer mottaglig för vissa insikter. Lite som att få barn för första gången...vad händer liksom?
En sak som jag har kommit på är att alla andra barn faktiskt inte är helt perfekta heller. Jag vet ju inte om nått annat barn i klassen har någon problematik. Och diagnoser eller ej finns inga garantier för en lyckad framtid. Lilleman har vissa svårigheter som är jobbiga för oss och honom. Andra familjer har sina problem och glädjestunder, precis som vi. Folk är olika. Det finns inga facit om hur framtiden ska bli för nån. Det finns de som har det svårare än vi och det finns de som har det lättare, och det är helt ok.
Jag har ju haft sådan tur som fått min underbara familj, och visst...jag tänker klaga ibland, men överlag så får man leva livet och lösa/lindra problemen vartefter de visar sig.