Berg och dalbana

Att leva med Lilleman är verkligen en känslomässig berg och dalbana. Jag älskar honom så mycket och jag vill honom så väl. Och han kan ge mig de mest underbara kramar...som värmer i hela kroppen. Han kan stråla som en sol och han säger så många roliga och tänkvärda saker. För att inte tala om hans ögon...stora och runda och djupa som brunnar.
Han sårar mig även riktigt riktigt mycket...ofta. Tänk dig att nån du älskar vräker ur sig saker som gör dig ledsen. Fast han gör det inte därför...utan för att han själv är arg, ledsen och frustrerad. Och försöker du förklara hur detta får dig att känna så blir han bara mer medveten om sin egen otillräklighet, sin autism och börjar säga saker om sig själv som får dig att grina inombord.
Kasten är tvära. Du kan ha en underbar stund, till och med börja hoppas på nått fånigt sätt...att det ska vara så här en stund. Sen utan att du hann med neggar han ur totalt. Allt är skit. Allt är svart. Och det deklareras med en genomträngande gnällig ton och en arg kropp. Det finns inget förnuft.
Älskade lilla unge... du tar ibland all min energi, du får mitt hjärta att blöda när du kämpar med dig själv. Ibland driver du mig till vansinne och jag tappar kontrollen och ibland vill jag bara kunna trolla så allt blir bra. Men jag kan ju inte det....
Man får bryta ihop ibland...både du och jag. Oftast går det bra att plocka upp bitarna efter ett tag och gå vidare, när känslostormarna ebbat ut hos oss båda.

Ok...detta var extremt rörigt. Men varför inte. Så är det ibland.