Ett inre motstånd mot städning

Det här är lite spännande....

Lilleman tycks ha ett inre motstånd mot att göra trista saker. Det blir som opropetioneligt jobbigt och det läggs väldigt mycket energi på att inte göra det man ska. Tex. städa. Man ber honom städa rummet med sin bror och en orkan utbryter.
Han suger energi ur mig...och sig själv antar jag. Han beter sig som jag bad honom pulsa 4 mil genom skogen i djupsnö för att hämta ved eller nått.
Lösningen blir oftast att nån av oss måste gå in och arbetsleda med hela handen. Helst dela upp rummet i ca 1kvm stora ytor och han får bara städa en i taget, sen måste han få bekräftelse att det är klart, sen får han ett nytt uppdrag...osv.

Hrm...ni som känner oss väl...mig väl...ringer det några klockor än?
Just precis...jag är PRECIS likadan! Jag har så länge jag kan minnas känt ett stort stort motstånd som de flesta har svårt att förstå. Lathet kallas det tydligen. Oavsett vad så förstår jag nu hur Lilleman känner. Jag skriker och gapar inte lika mycket som Lilleman, men det fanns stunder...som min kära mor säkert minns....
Och pappamannen har mången gången slitit sitt hår. Det är inte så att jag inte tänkt att städa...det blir bara inte av...och framförallt inte om nån säger åt mig att städa!

Ok...nu har vi etablerat att vi två är lite annorlunda än de flesta i den del av hjärnan som gör motstånd mot jobbiga saker...jag tror det kallas att vi saknar driv. Men vad gör vi åt det? Jag tror inte jag skulle svara bra på att pappamannen pekar med hela handen och delar in hemmet i rutor. Jag får nog dela in dem själv....

Vad stor han börjar bli!

Jag borde komma på ett annat alias än Lilleman...han är ju stora killen nu faktiskt. Idag måste jag ju berätta att han verkligen visat att han är en underbar unge. Imorse fick jag bara en sträng förmaning för att jag inte fixat ryggsäcken som jag lovat, vilket jag faktiskt förtjänat. Sen ska det babblas in absurdum i hallen men förutom det faktum att de riskerar att komma sent till skolan så har de faktiskt riktigt trevligt.
I eftermiddags kom de hem tillsammans mina hjärtgryn och var så glada och positiva så. Lilleman hade tydligen sytt på fritids...vilket han inte testat innan.
Hemma ville L spela tv-spel med brorsan. Storebror hade dock mellis att äta och lite läxa kvar att göra först. För att snabba på det hela erbjöd sig Lilleman att göra S en macka, gick ut i köket, kom tillbaka och talade om vilka pålägg som fanns och gjorde sedan en leverpastejsmörgås till sin pluggande bror. Efter detta satte han sig brevid och försökte hjälpa till med mattetalet. Inte en gnällig sekund.
Senare var det dags för simskola för Lilleman. Något som denna termin inte alls är så kul...det är mer hårdträning och ingen lek längre. Men eftersom simkunnighet känns som ganska viktigt så har jag inga problem att muta till mig förutsättningarna för denna och Lilleman gick med på att bjuda på kämparanda och gnällfrihet mot en glass. Detta genomfördes med bravur och jag sa som det var...att det var en ren glädje att få köpa en glass efter denna prestation.
Till sist avbröts spelandet ikväll utan tjafs och godnattkramen var hjärtlig som alltid.

Idag har det varit ett rent privilegium att vara mamma i den här familjen!

Nyhetens obehag

En sak som märks väldigt tydligt just nu är Lillemans svårigheter att hantera allt som avviker från det invanda. Jag har jättesvårt att förstå honom i det här... jag som köper allt nytt jag ser och är nyfiken och vill testa.
Lilleman gnäller och protesterar när jag tycker det är dags att sätta på sig en ren tröja. För den han har på sig är han van vid. Att vi hade samma diskussion 2 dagar tidigare när DEN tröjan skulle på har ingen relevans. Man vet vad man har men inte vad man får liksom. Ibland hittar han fel att klaga på...kläder kan vara för små, stora, fula, kliar...ibland är det bara fel.
Idag vägrade han använda sin gamla (hela snygga) ryggsäck till skolan för jag behövde ha den senaste hemma för att stryka på reflexer. Det slutade med att han gick utan ryggsäck. Trots att det skulle bli såååå bökigt att bära en påse i handen, man kan ju inte leka då. Trots att för några veckor sedan var det just denna ryggsäck som var den invanda och den självklara.

Köper jag nya möbler eller möblerar om är det inte heller bra. Det blir inga stora utbrott men han gör klart för mig att jag gjort något fullständigt onödigt i hans ögon.

Men det som är orsaken till mest gnäll och irritation är maten.
Många barn med autism eller liknanade svårigheter kan vara selektiva med maten. Vi har inte upplevt att vi haft något stort problem med det. Han kräks inte av viss konsistens, han slänger inte tallriken i golvet som köttet nuddar potatisen och vi måste inte skära allt i trianglar...
Men detta gnäll!!!
Varje måltid börjar med att han gnäller över att han inte tycker ooooom det här. Att det är äckligt! Innan han ens satt sig. Om det inte råkar vara våfflor typ. Vissa dagar är köttfärssås eller korv bra med. Och tacos är poppis. men nästan alltid annars ska det gnällas och ifrågasättas varför jag alltid måste laga NY mat. Han stryker fler och fler saker från den godkända listan. För några år sedan slutade han dricka mjölk. Sen vägrade han lax. Nu har han börjat gnälla över kyckling och kött med! Han äter det...men det gnälls och jag måste pocka, locka och ibland muta eller hota.

I veckan så satte sig Lilleman vid matbordet, gnällde uppgivet när han såg vad som serverades, lutade huvudet mot min arm och sa ganska tyst och ledset....
-Mamma...varför måste du alltid laga ny mat?
Varpå jag kontrade och sa...
- Men Lilleman, du säger ju alltid att maten är äcklig...då måste jag ju hitta på ny mat hela tiden för att se om vi hittar nått du gillar.
Detta fick han faktiskt begrunda ett tag...det märktes att han förstod logiken i detta... Knasunge!

Jag ska skriva mer om maten sen...för det finns mer här än bara rädslan för det nya.... återkommer snart med det.

Stim

Många barn med autism och liknande svårigheter har en del motoriska maner för sig som det heter så fint. Ofta viftar de med armar eller händer och studsar runt på ett ganska egendomligt vis.
Detta stämmer väldigt väl in på Lilleman, och var även det som till sist fick mig att börja nosa åt de här diagnoserna.
Jag misstog dock dessa för nån form av tics. Men nu har jag lärt mig ett bättre ord...stim. Det är nämligen inte riktigt ofrivilliga eller okontrollerbara rörelser...utan mer ett sätt att stimulera sig...att släppa ut lite spänning i kroppen, eller ett sätt att uttrycka stress eller upphetsning.
Lilleman utövar detta vid lite olika tillfällen. Han kallar det numera för "sina speciella lekar" och har det som en högst medveten aktivitet ibland. Tex på raster eller när han inte har nått annat för sig. Då studsar han runt, viftar och gör ett svischande ljud och i skallen pågår nånform av lek som oftast har med olika filmer eller spel att göra.
Han gör även delar av detta samtidigt som han gör andra saker, då lite mer omedvetet, tex när han spelar spel, tittar i en katalog/tidning eller lägger pussel.

Idag så sökte jag efter filmer på youtube för första gången efter liknande beteenden och döm om min förvåning när jag hittar massvis med underbara ungar som rör sig exakt likadant! Likadana rörelser...allt från studsarna, vridningarna på händerna, vinklarna på armarna och lixom hur hela kroppen hålls, nacken och benen...allt.

Men det får mig att undra...rent biologiskt, psykologiskt eller vad...hur kan dessa grejer vara så lika världen över, när bara autism är den gemensamma nämnaren....