Allt väl

Ville bara passa på att skriva att allt funkar bral här hemma för tillfället. Detta med spelschemat har funkat över förväntan redan första veckan! Det är lite gnäll ibland och automatsvaret om man ber Lilleman göra nått är oftast tonårslik...men oftast genomförs faktiskt uppgiften...även om det inte är med ett glatt leende.
Idag har det vart 2 tim spel imorse (sovmorgon för mamma och pappa!) och efter det inget tjat! Vi har haft en trevlig dag ihop... städat barnrummet har vi gjort ihop och killarna har till och med damsugit och dammat.
Nu spelas det spel med pappa och ikväll är det melodifestivalen med mys.
Så allt är väl hos Alfa!

Bergochdalbana

Igår var dag 2 med spelschema. Första spelfria dagen. Det blev ett utbrott när vi kom hem. Lilleman har utökat otevligheterna när han är arg och det är mycket svordommar och mycket hot. Jag brukar försöka ignorera men det är inte alltid så lätt. Sen föröker han sätta på spelet eller tv:n ändå och när han blir hindrad så når lixom utbrottet nya höjder...det är precis som att han först då fattar att han VERKLIGEN inte kommer få spela.
Men! Faktiskt så varade utbrottet ovanligt kort och efter att ha slängt igen dörren in till rummet började han leka glatt där inne. Sen var det kvitter och älskar dig mamma fram tills det var dags för att tvätta håret efter simskolan. Han hatar verkligen det. Och så var han trött förståss. Så då var det mörka moln över skallen och mothugg ett tag.
Väl hemma så bad han om en kram mitt i köket...det var nog första gången! Alltså att han muntligen bett om en, förutom vid nattning.
Han klarade även av att kolla igenom schemat och rabblade upp vilka dagar som var speldagar och spelfria dagar så det känns som vi är på rätt väg.

Mysunge och spelschema idag!

Idag har Lilleman varit den mysunge bara han kan vara. Med glittrande ögon, och smilgrop i kinden.
Vi började dagen med att presentera det nya spelschemat och eftersom han snabbt räknade ut att han skulle få spela i eftermiddag så godkändes det hela. Schemat ger oss tre spelfria dagar och begränsad tid de övriga...dock ganska generöst tilltaget mot en del andra kan jag tänka mig. Dessutom funderar jag på att ge dem en liten stund till på helgen...vi får se vad som passar.

Jag uppfann även en sak som de genast nappade på...dataskola med mig på fredagar. Då ska vi alla tre ihop öva på datorfärdigheter som mail, msn, informationsökning, word osv.

Efter dagens spelpass så muttrades det en aning när äggklockan ringde, men spelet stängdes av och har inte kommit på igen...inga utbrott heller...bara lite tjat.
Härligt det är med mysungedagar!!!

Leka och spela

Detta gäller nog de flesta barn... jag orkar inte hålla på att analysera just nu vad som är normalt eller inte, vad som gäller alla barn eller de med autism.

I alla fall så har Lilleman otroligt svårt att ta sig för annat när han inte får spela tv/dataspel. Jag minns inte riktigt när det blev så...men det har blivit värre sen han fick tv-spelet. Antingen spelas det eller så tjatas det om att få spela, väntar på att få spela, har utbrott om att få spela.
Detta måste vi styra upp nu!
Vi kommer from imorgon ha ett strikt schema om speltider...men jag är lite orolig hur det ska mottas. Säkert kommer det bli gnäll och bråk om det ett tag.
Samtidgt är jag en aningens kluven...för det ÄR hans stora intresse. Han verkar ha väldigt svårt att komma på andra saker att göra. Leka med brorsan är det enda faktiskt...och Storebror ska inte behöva ta det hela tiden. Vi ger mycket förslag och erbjudar även att göra saker ihop...men är det spel i skallen så duger inget annat.
Jag tar gärna emot tips om nån har en bra lösning....

Man lär sig sina trix

Jag måste säga att om man bortser från några få mänskliga tillfällen (se igår...) så har jag verkligen utvecklat ett otroligt stort extrabatteri med tålamod. Sakta men säkert har man utarbetat strategier och trix som oftast funkar med Lilleman som inte lyssnar till logik eller förnuft...i alla fall inte min förnuftiga logik.
Idag när vi skulle vandra hem från några kompisar så bröt Lillleman ihop...han hade inte hunnit spela det tv-spel han ville. Dessutom var det sent och han var trött.
Men det fanns inte mkt utrymme för kompromisser. Efter ett snyggt samarbete med mannen vart sonen påklädd (utan att diskutera saken eller försöka komma till konsensus såklart, det hade vart lönlöst) och vi begav oss ut på vår 10-minutersprommenad hem. Lilleman tjöt så det ekade mellan husen...sov någon så var det slut med det kan jag säga.
Han gjorde inte maximalt motstånd, så länge jag jag höll i handen gick han åt rätt håll, men det var livat. Till sist kom jag på tricket... jag frågade helt enkelt om det inte var så att de spelat klart Lego Star Wars I och sen behövde jag bara komma på lagom många följdfrågor för att vi skulle ta oss sista biten hem med en kvittrande glad unge brevid mig. Det var som att byta kanal.
Jag var inte förvånad, jag var inte irriterad, jag var däremot ganska nöjd med mig själv.
Det kan faktiskt vara så att har jag tappat tålamodet ordentligt en dag så har jag extra mycket en tid efter...

Otack

Ibland räcker faktiskt inte tålamodet till. Ibland lessnar jag och försöker förgäves tala förnuft med ungen.. Eller lite mer åt skrikhållet blir det kanske blev denna gången. Jag skiter faktiskt i varför han beteer sig just nu...jag har inte LUST att vara förstående!
När jag med omsorg köpt en noga utvald tidning till ungen och det resulterar i ett jävla utbrott för han tyckte det var en skitpresent...då blir jag arg! Jag talar om för honom att han gör mig ledsen och han kan glömma presenter i fortsättningen...jag kräver en ursäkt...helt befängt. Jag kommer aldrig aldrig få nån. Han fattar inte/skiter i att han sårar mig...jag vet inte vilket. Nu vandrar han runt här och raljerar om hur mkt han hatar mig, hur mycket jag ska dö...ord...bara ord, jag vet ju detta...men ändå...skitunge!
Var bara tvungen att skriva av mig.... om en stund är det säkert bra igen...tills han kommer på att han vill ha sin tidning jag nu gav bort till brorsan....

Specialintresse

En av de vanligaste "symptom" på Aspergers syndrom är att man har ett specialintresse, iaf vad jag läst mig till hitills. Det verkar ju även vara en av de få sakerna som man faktiskt kan ha stor nytta av när man har AS. Ibland leder det till och med till en yrkeskarriär.
Jag kan inte riktigt se att Lilleman har ett specialintresse än. Han snöar ju lätt in på saker, just nu är det mycket Lego Star Wars...men just data och tv-spel snöar ju faktiskt många barn i hans ålder in på. Fast spelar han inte så leks det SW eller pratas.
Sen gillar han lite udda saker som att läsa sönder kataloger och bruksanvisningar och liknande.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite gulligt med specialintressen, även om jag såklart förstår att de ibland kan ställa till det med. Men skulle han bli superduktig på dataprogrammering eller skapa egna spel skulle inte jag klaga...

Envis är bara förnamnet

Hur kan en liten kille vara så envis? Jag har nog alldrig ens hört talas om en sådan envishet. Ibland kan jag inte låta bli att fnissa när han sätter käppar i hjulet på sig själv med sin envishet...fast det är ju synd om honom. Men han är rätt söt rätt ofta...

Elevvårdskonferans

Långt ord det där...stavad det ens så? I alla fall så ringde skolpsykogen igår och berättade att en tid var bokad i mitten av mars. Det är ett möte mellan oss förädrar, skolpsykolog, rektor, lärare, skolsköterska och specialpedagog. Där ska jag sitta (för Pappamannen lär knappst få med allt) och prata inför alla dessa människor och försöka få fram allt om Lilleman. Det kommer bli så svårt! Jag bara babblar när jag ska försöka få fram nått jag tycker är viktigt mottas rätt. Och här är det ju dessutom saker som kanske betyder allt eller ingenting! Vem vet?! Jag vill ha ett facit!

Jag frågade skolpsykologen om det skulle beslutas på elevvårdskonferansen om det blir en basutredning eller inte. Då sa hon nej, det blir det defentivt. Så... då kan vi väl inte vara ute och cykla eller?

Socialt utbyte...

Det man som förälder oroar sig mycket för är ju just detta med barnens sociala relationer. Man vill att de ska vara en god vän, att de ska ha kompisar att de inte ska vara utanför, att de inte ska bli mobbade!!! Det är ju en lång skala det där...men jag tror de flesta tänker på det.
Jag har ju då fått anledning att tänka några varv extra på det där... Lilleman funkar inte som de flesta jämnåriga.
Jag och min väninna förutspådde för flera år sedan att Lilleman kommer vara den där killen i klassen på högstadiet som sitter längst bak i svart skinnrock och föredrar sitt eget sällskap.
Visst kan det bli så, men det finns ju många olika scenarion jag målar upp i min skalle...en del sorgligare än andra. Man kan inte veta hur det blir...så jag ska försöka fokusera lite mer på nutid.
Som det ser ut idag så leker han mest själv i skolan. Ibland leker han med Storebror och hans kompis.
Jag vet inte om man kan kalla det självvalt. Han vet inte hur han ska göra för att leka med de andra oftast. Han vill inte leka deras lekar. Han vill leka Lego Star Wars och spela upp scener ur filmer. Jag funderar på att köpa Lego Star Wars och ge till alla i klassen...;)

Här om dagen kom Lillemans lärare fram vid hämtning och berättade strålande att Lilleman minsann lekt med ett annat barn idag! Först hade de pratat och sen lekt på rasten. Gissa vad?
Först blev jag glad...det finns hopp! Sen blev jag ledsen...hur jävla sorgligt är det inte att det är en fantastisk händelse att ungen efter 6 månader nu lekt med klasskamrater totalt tre gånger?

Mer läsning

Jag läser väldigt mycket nu om främst Aspergers och omkringliggande problem. Först för några månader sen genomsökte jag nätet men nu har jag gått över till böcker. Jag har läst Explosiva barn. Mycket bra bok som ömsom fick mig att nicka igenkännande ömsom dra en lättnads suck att vi inte har det så farligt ändå. Den rekomenderar jag starkt till alla som inte vet hur de ska förhålla sig till sina arga barn.
Sen läste jag i går ut boken En riktig människa. Den är skriven av en kvinna med egen diagnos och hon skriver om sin uppväxt. Shit...vad deppande. Hoppas verkligen inte Lilleman upplever omvärlden som hon gjort, men OM han gör det hoppas jag kunna hjälpa honom som tusan!

Är min son en Aspie?

Jag håller på att läsa en bok. Den kompletta guiden till Aspergers syndrom heter den, av Tony Attwood.

Aspbergers syndrom är väl den diagnosen jag läst mest om hitills...och det jag tror att Lilleman eventuellt kanske troligen har. Det är mycket som stämmer in. Men inte allt. Men det verkar vara mer regel än undantag.

Attwood besriver det på ett begripligt sätt; Tänk er ett pussel med 100 bitar (kriterier för AS). Finns massa olika att välja på. Man plockar ihop de som stämmer överens med en själv. De flesta får ihop 10-20 bitar. Får man ihop 80 bitar är det färdigt och man kan få diagnos. Men en del får bara nästan ihop 80 bitar...eller det fattas viktiga hörn och kantbitar i pusslet. Då blir det ingen diagnos, men man kan ju behöva hjälp ändå. Tänk vilka olika pussel man kan få ihop!

En sak är säker....det är bökigt att säga, skriva och förklara alla sonens små egenheter. Det skulle vara mycket enklare att bara behöva säga att han är en Aspie.

Tidiga Uddigheter

När jag tänker tillbaka på Lillemans år hos oss så inser jag att han alltid haft några uddigheter för sig. Saker man skojat lite om men som man antagit kommer "växa bort".
Jag minns tydligt ett tillfälle. Vi hälsa på hos mina föräldrar i deras sommarstuga. Lilleman var kanske mellan 2 och 3 år. Vi satt och softade som vanligt och ungarna pysslade med vad de ville. Lilleman hade valt den till synes ganska trista sysselsättningen sitta brevid en björk och leka med två långa grästrån. Där satt han och tycktes bygga upp nån form av värld runt dessa strån. Han sa säkert inte så mycket men jag gissar han viftade med händerna lite förstrött som han fortfarande gör...fast vi inte tänkte på det då.
Jag minns att efter 1½ timme började vi kommentera hans tålamod. Bror min sa typ "har ni sökt för det där" och vi skakade lite roat på huvudet.
Han gör fortfarande så där...fast inte med grässtrån. Det kan vara plastgubbar eller bilder i tidningar eller nått istället.
Min knäppa lilla unge!

Vad är Lilleman?

"Lilleman är ju som han är"
"Typisk Lilleman"
"Lilleman är Lilleman"

Dessa meningar har under de senaste åren hörts och sagts omkring oss. Även av mig. Han är ju lite speciell, brukar vi säga ömsint när nått beteende inte riktigt ramlar ner i facket för normalt barnuppträdande. Ibland har det inte funnits något som bättre beskriver honom än hans namn. Han ÄR så självklar i sitt varande. Han har en udda personlighet helt enkelt.

Detta var innan tankar på orsak kom in i mitt huvud. Jag älskar fortfarande honom för precis det han är, skulle inte vilja ha honom annorlunda på nått vis, men nu känns det mer förvirrande. Vad är Lilleman och vad är "vad det nu är han har"? Spelar det nån roll? Hur hade han vart annars? Om han var som andra? Alla är ju olika i vilket fall.

Då var det igång.....

Efter stor tvekan och hundra bedrövelser har jag nu satt igång maskineriet. Jag har pratat med skolpsykologen. Det gick lätt....jag ringde, fick en tid och hade sen ett möte där jag fick beskriva Lilleman och hans egenheter. Hon nickade på rätt ställen och antecknade lagom mycket och verkade inte alls tycka jag ver en hysterisk morsa.
Hon beskrev hur allt funkar vid sådana här tillfällen med alla turer hit och dit.
Först skulle hon prata med Lillemans fröken, sen skulle hon kalla till elevårdskonferans och efter det startar en basutredning. Sen slussas man vidare till nått som heter VITS och först efter man haft hjälp av dem blir det tal om remiss till Hab. och eventuell diagnosutredning. Pust!
Jag frågade vad hon trodde själv och hon sa att hon tyckte det skulle bli en basutredning helt klart.
Känslorna är blandade....det blir nog bra det här..det betyder ju inget än, men det är lika bra att ta det i hampan från start så att säga. Förnekelse gör ingen lycklig. Och är jag helt ute och cyklar så har vi bara slösat (ganska mycket) tid. Men det tror jag faktiskt inte....