Ett inre motstånd mot städning

Det här är lite spännande....

Lilleman tycks ha ett inre motstånd mot att göra trista saker. Det blir som opropetioneligt jobbigt och det läggs väldigt mycket energi på att inte göra det man ska. Tex. städa. Man ber honom städa rummet med sin bror och en orkan utbryter.
Han suger energi ur mig...och sig själv antar jag. Han beter sig som jag bad honom pulsa 4 mil genom skogen i djupsnö för att hämta ved eller nått.
Lösningen blir oftast att nån av oss måste gå in och arbetsleda med hela handen. Helst dela upp rummet i ca 1kvm stora ytor och han får bara städa en i taget, sen måste han få bekräftelse att det är klart, sen får han ett nytt uppdrag...osv.

Hrm...ni som känner oss väl...mig väl...ringer det några klockor än?
Just precis...jag är PRECIS likadan! Jag har så länge jag kan minnas känt ett stort stort motstånd som de flesta har svårt att förstå. Lathet kallas det tydligen. Oavsett vad så förstår jag nu hur Lilleman känner. Jag skriker och gapar inte lika mycket som Lilleman, men det fanns stunder...som min kära mor säkert minns....
Och pappamannen har mången gången slitit sitt hår. Det är inte så att jag inte tänkt att städa...det blir bara inte av...och framförallt inte om nån säger åt mig att städa!

Ok...nu har vi etablerat att vi två är lite annorlunda än de flesta i den del av hjärnan som gör motstånd mot jobbiga saker...jag tror det kallas att vi saknar driv. Men vad gör vi åt det? Jag tror inte jag skulle svara bra på att pappamannen pekar med hela handen och delar in hemmet i rutor. Jag får nog dela in dem själv....