En sak som märks väldigt tydligt just nu är Lillemans svårigheter att hantera allt som avviker från det invanda. Jag har jättesvårt att förstå honom i det här... jag som köper allt nytt jag ser och är nyfiken och vill testa.
Lilleman gnäller och protesterar när jag tycker det är dags att sätta på sig en ren tröja. För den han har på sig är han van vid. Att vi hade samma diskussion 2 dagar tidigare när DEN tröjan skulle på har ingen relevans. Man vet vad man har men inte vad man får liksom. Ibland hittar han fel att klaga på...kläder kan vara för små, stora, fula, kliar...ibland är det bara fel.
Idag vägrade han använda sin gamla (hela snygga) ryggsäck till skolan för jag behövde ha den senaste hemma för att stryka på reflexer. Det slutade med att han gick utan ryggsäck. Trots att det skulle bli såååå bökigt att bära en påse i handen, man kan ju inte leka då. Trots att för några veckor sedan var det just denna ryggsäck som var den invanda och den självklara.
Köper jag nya möbler eller möblerar om är det inte heller bra. Det blir inga stora utbrott men han gör klart för mig att jag gjort något fullständigt onödigt i hans ögon.
Men det som är orsaken till mest gnäll och irritation är maten.
Många barn med autism eller liknanade svårigheter kan vara selektiva med maten. Vi har inte upplevt att vi haft något stort problem med det. Han kräks inte av viss konsistens, han slänger inte tallriken i golvet som köttet nuddar potatisen och vi måste inte skära allt i trianglar...
Men detta gnäll!!!
Varje måltid börjar med att han gnäller över att han inte tycker ooooom det här. Att det är äckligt! Innan han ens satt sig. Om det inte råkar vara våfflor typ. Vissa dagar är köttfärssås eller korv bra med. Och tacos är poppis. men nästan alltid annars ska det gnällas och ifrågasättas varför jag alltid måste laga NY mat. Han stryker fler och fler saker från den godkända listan. För några år sedan slutade han dricka mjölk. Sen vägrade han lax. Nu har han börjat gnälla över kyckling och kött med! Han äter det...men det gnälls och jag måste pocka, locka och ibland muta eller hota.
I veckan så satte sig Lilleman vid matbordet, gnällde uppgivet när han såg vad som serverades, lutade huvudet mot min arm och sa ganska tyst och ledset....
-Mamma...varför måste du alltid laga ny mat?
Varpå jag kontrade och sa...
- Men Lilleman, du säger ju alltid att maten är äcklig...då måste jag ju hitta på ny mat hela tiden för att se om vi hittar nått du gillar.
Detta fick han faktiskt begrunda ett tag...det märktes att han förstod logiken i detta... Knasunge!
Jag ska skriva mer om maten sen...för det finns mer här än bara rädslan för det nya.... återkommer snart med det.
måndag 24 januari 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har läst din blogg ett tag nu och du skriver så bra och fint. Ja vad jag känner igen detta med maten och kläderna allt för väl, har en son som har högfungerande autism, diagnosen fick vi i somras. Så vi har en hel del kamp här hemma om det mesta./Madeleine
SvaraRaderaKänner igen det där med maten så väl så väl. Mina barn har ingen autism, vad jag vet iallafall, men matvägran, trilsken att äta och rädsla för ny mat eller vissa konsistenser behöver inte bero på autismen...
SvaraRaderaBusan åt som en häst när hon var mindre, nu är kall korv favoriten, och på listan för ätbart finns snart bara oliver, korv, köttbullar (fast när vi serverar korv och köttbullar är det bara pastan som äts) och blodpuding kvar.
Spinkevinken äter allt som är kött, och då mer än en hel karl, men tillbehören och grönsakerna är det svårare med.
Varje middag inleds eller avslutas med en sur Busan.
Så du är inte ensam frustrerad om det här med mat iallafall. Även om det inte gör det lättare vid matbordet att veta att andra barn också strular, så kanske det ger kraft att fortsätta prova och fortsätta truga.