Det här med att ha en anonym blogg är verkligen ganska trist. Jag kan till exempel inte visa alla snygga Lilleman-bilder. Alla citat med "namn" i känns inte riktigt rätt. Jag måste alltid tänka på vad jag skriver.
Nåja.
Att bloggen är anonym för de flesta är dock ett val jag gjort. Hade Lilleman varit liten kanske jag hade tänkt annorlunda. Nu är han skolbarn. Jag skäms inte alls över hans diagnos men jag vill i alla fall att folk som inte känner honom så bra ska tänka på honom som "han med autism"...han är ju så mycket mer. Jag vill själv bestämma när och om nån ska få den informationen.
Han är i en sådan mellanålder. Precis mellan där man pratar om honom och där man pratar med honom om sånt här.
Snart är han och hans kompisar stora nog att själva hitta och läsa bloggar. Jag tror inte jag kommer kunna skriva mer än kanske några år till. Vid det laget antar jag att hans klass vet om hans diagnos och att han själv är bekväm med det...men det börjar iaf bli känsligt att skriva så mycket om någon annan...anonym eller ej.
Jag skriver ju mest för att sortera ut mina egna tankar och förhoppningsvis är de färdigsorterade vi det laget.
tisdag 7 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Håller helt med dig!
SvaraRaderaSamtidigt tänker jag att det finns så mycket tankar kring det här som kan hjälpa och upplysa andra föräldrar. Jag väljer att tro att våra barn låter oss bjuda på det. Och de växer ju upp i Generation Bloggutlämnande, om någon klasskamrat skulle hitta dessa bloggar och börja reta våra barn, så kan vi säkerligen hitta komprometterande bloggar från deras bebistid av översvallande mammor!