Jycken

Vi har en hund, Jycken. Han kom till oss när barnen var 5 och 3 år gamla, en liten valpis. Så Lilleman har ju just inga minnen från tiden innan hund. Den har alltid funnits där. Därför har han inte heller visat Jycken något större intresse. Hundar är spännande mest om man inte själv har en i familjen gissar jag.
Nu till det roliga...det senaste halvåret/året har han faktiskt börjat intressera sig för hunden. Inte så han bönar om att få gå prommenader eller gå på hundkurser precis, men innan bestod interaktionen mest av att han gapat när Jycken dykt upp vid fel tillfälle på hans rum.
Det började med att han ville hålla kopplet ibland när vi gick från bilen, och kanske ge honom mat ibland. Sen började han fråga efter Jycken ibland och påminna mig om att inte glömma honom i bilen.
Nu på sista tiden har jag märkt att han faktiskt letar upp hunden ibland...bara för att klappa lite eller klia bakom ett öra. Han verkar även ha mer tålamod och inte bli lika arg när hunden tigger eller vill leka.
Förra veckan hörde jag Lilleman säga till Jycken att han gillar honom...och idag...idag deklarerade han för Jycken att han älskar honom! Och det är inte många förunnat kan jag lova!