Otack

Ibland räcker faktiskt inte tålamodet till. Ibland lessnar jag och försöker förgäves tala förnuft med ungen.. Eller lite mer åt skrikhållet blir det kanske blev denna gången. Jag skiter faktiskt i varför han beteer sig just nu...jag har inte LUST att vara förstående!
När jag med omsorg köpt en noga utvald tidning till ungen och det resulterar i ett jävla utbrott för han tyckte det var en skitpresent...då blir jag arg! Jag talar om för honom att han gör mig ledsen och han kan glömma presenter i fortsättningen...jag kräver en ursäkt...helt befängt. Jag kommer aldrig aldrig få nån. Han fattar inte/skiter i att han sårar mig...jag vet inte vilket. Nu vandrar han runt här och raljerar om hur mkt han hatar mig, hur mycket jag ska dö...ord...bara ord, jag vet ju detta...men ändå...skitunge!
Var bara tvungen att skriva av mig.... om en stund är det säkert bra igen...tills han kommer på att han vill ha sin tidning jag nu gav bort till brorsan....