När jag tänker tillbaka på Lillemans år hos oss så inser jag att han alltid haft några uddigheter för sig. Saker man skojat lite om men som man antagit kommer "växa bort".
Jag minns tydligt ett tillfälle. Vi hälsa på hos mina föräldrar i deras sommarstuga. Lilleman var kanske mellan 2 och 3 år. Vi satt och softade som vanligt och ungarna pysslade med vad de ville. Lilleman hade valt den till synes ganska trista sysselsättningen sitta brevid en björk och leka med två långa grästrån. Där satt han och tycktes bygga upp nån form av värld runt dessa strån. Han sa säkert inte så mycket men jag gissar han viftade med händerna lite förstrött som han fortfarande gör...fast vi inte tänkte på det då.
Jag minns att efter 1½ timme började vi kommentera hans tålamod. Bror min sa typ "har ni sökt för det där" och vi skakade lite roat på huvudet.
Han gör fortfarande så där...fast inte med grässtrån. Det kan vara plastgubbar eller bilder i tidningar eller nått istället.
Min knäppa lilla unge!
måndag 9 februari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar